Midsommar vid Atlanten

Midsommaren är ju för oss nordbor en av sommarens höjdpunkter och en speciell högtid som många vill gärna fira nära havet, en sjö eller ett vattendrag och helst på ett naturskönt ställe. I år då vi inte befann oss hemma i Finland vid en egenhändigt lagad midsommarstång på gräsmattan i förorten, firade vi istället i Oostende vid den belgiska Atlantkusten. Midsommar är ju ändå ingen särskild högtid som firas utanför Norden, eller i samma utsträckning som i Finland och Sverige. Men det hindrade inte oss finländare i förskingringen, ute på Interrail i Europa, att fira högtiden på ett fint ställe med soliga stränder och i en stuga kantad av en äkta plastgräsmatta.

Tågresan från Bryssel till Oostende tar drygt en timme och vi lämnade Bryssel på fredag, midsommaraftons, eftermiddag. Oostende hör till de större hamn- och kuststäderna i Belgien, Antwerpen är den största. Staden är också populär som turist- och semestermål både bland utlänningar och särskilt bland belgarna.

 Väl framme i Oostende möttes vi av strålande solsken men en sval nordlig vind från Nordsjön. Invid tågstationen följde vi med hur tre segelbåtar körde in genom slussar till stadens småbåtshamn, av båtarnas flaggor att döma hade båtarna kommit från det närbelägna Holland (drygt 30 km norrut) och från andra sidan Engelska kanalen det vill säga från England.

 Vi vandrade en bit längs med stranden i Oostende och beundrade havet och vågorna som rullade in mot land från Nordsjön. Den belgiska kusten är platt och i princip en lång sandstrand från den franska gränsen i syd till den holländska i norr. Längs med kusten går en spårväg som man lätt kan ta sig från den ena kustorten till den andra. Efter att ha ätit middag på en av Oostendes strandkrogar hoppade vi på spårvagnen som tog oss till Middelkerke, en mindre ort drygt 7 km söderut från Oostende.

Här stötte vi på den största motgången hittills under vår Interrailresa. Hittills har appen Google maps varit till stor och ofrånkomlig nytta för oss att hitta fram till våra boenden och andra destinationer på för oss tidigare obekanta orter. Men denna gång skulle appen ge oss helt fel destination då vi på midsommaraftonkväll sökte det hus som vi hyrt via Airbnb i Middelkerke.

Vi följde som vanligt den rutt som Google maps gav till oss för att hitta till den rätta adressen för den stuga vi hade hyrt. Men när vi kom fram till slutdestinationen stod vi vid inkörsporten till ett expo-område för små husvagnsliknande stugor, ett område som påminde om en stor husvagnspark. Det här kunde inte vara rätt! Vår värd hade gett oss en till karta över området med små stugor för att vi skulle kunna hitta rätt, men kartan gav föga ledtrådar om man inte hittade själva området och det område vi hade kommit till var då alldeles fel. Saken blev inte bättre av att batterierna i våra telefoner var slut. Läget började verka nästan lite desperat då vi stod in för ett stort område med flera med varandra identiska små stugor och att värden inte längre svarade i telefon utan hade lagt på svararen (orsaken varför värden inte svarade i telefon utan hellre kommunicerade med meddelanden berodde antagligen på att hen antagligen inte kunde tala engelska).

Invid inkörsporten till expo-området fanns en lite "Fritoor", ett slags fritörrestaurang som namnet till trots var mycket städad och lockade att stanna och äta vid, men vid det här läget var vi mera angelägna att hitta fram till vårt boende än att smaka på lokala pommes frites, fisk och annat som bjöds ut i den lilla restaurangen. Krögarna var dock mycket vänliga och försökte hjälpa oss att luska ut var vårt boende kunde finnas. 

Efter att ha druckit varsin öl och barnen varsin cola hos fritörerna och då vi lyckats ladda batteriet i en av telefonerna så att den kunde användas igen, bar det av med de instruktioner vi hade fått av krögarna och med nytt mod att tolka kartan över området vi befann oss på. Väl nog hittade vi fram till rätt adress och kunde konstatera att stugan var rätt trevlig, alldeles in till den stora sanddynen på vars andra sida stranden och havet fanns. Från stugan kunde man höra måsarna tjut och vågorna som rullade in från havet en härlig melodi att somna till. 

Barnen somnade rätt snabbt efter att vi hittat fram och mormor blev kvar i stugan för att vila ut efter dagens gångmarsch som blev längre än beräknat tack vare Google maps felaktiga ruttangivelse. Krista och Matias beslöt dock att ta ännu en tur ner till stranden för att beundra havet och särskilt nyfikna var vi på tidvattnet vars förändringar är rätt kraftiga också vid den belgiska kusten.

Efter en god natts sömn och skön frukost som vi köpte från den närbelägna supermarketen som vi sedan avnjöt på stugterrassen tog vi oss till sandstranden vid Middelkerke där vi spenderade resten av midsommardagen. 

Invid den plats vi hade bunkrat på stranden fanns ett av de många konstinstallationer som finns vid den belgiska kusten. Denna mycket gripande och fina installation beundrades av flera som valde att stanna vid den och ta bilder av dem och sig själva invid dem. Konstinstallationen "Holy land" av den fransk-algeriske konstnären Kader Attia beskrivs av honom som en hyllning av de drygt 30 000 nordafrikanska soldater som i egenskap av franska kolonialmaktens trupper stupade i bland annat Belgien och Nordfrankrike under första världskriget och de tusentals som idag flyr från Afrika och Mellersta Östern till Europa för att söka ett bättre liv men som drunknat i Medelhavet. Attia påminner med sin konstinstallation om  Europas koloniala förflutna och samtidigt hur Europa framstår som en förhoppning hos miljoner icke-européer om ett bättre liv som väldigt få av dem lyckas få tillgång till - trots att flera av deras förfäder tjänat under européer både i kolonierna och på europeiska slagfält.

 De kraftiga förändringarna med tidvattnet innebar att det rådde simförbud på delar av stranden i närheten av Oostende. Men det hindrade inte flickorna från att ställa sig vid vattenbrynet och njuta av vågorna som svallade in och svalkade fötter och ben.

Strandfynden var många och särskilt exotiska för oss bosatta vid norra Östersjön. 

 Efter en skön dag på stranden tog vi oss tillbaka till vår stuga för att avnjuta en "traditionell" finsk midsommarmiddag med fiskbord och nypotatis. Mums!

 Längs med den belgiska kusten löper också fina vandringsleder och vid lederna finns infotavlor, ibland med inspelade berättelser som ger en inblick i den lokala historien och livet förut vid kusten. Ett stenkast från vår stuga fanns en gammal "traditionell" belgisk fiskarstuga och en bit därifrån den av tyskarna under andra världskriget byggda Atlantvallen, ett befästningsverk som de facto var över 3000 km lång och gick längs med Atlantkusten från den fransk-spanska gränsen i söder till norska ishavskusten i norr. I Middelkerke fanns några bunkrar bevarade från denna mäktiga befästning med vilken Hitler ville hindra de allierade från att stiga i land på den europeiska kontinenten.

Sista dagen på söndag tog vi oss tillbaka in till Oostende. Här beundrade vi en tuff vindsurfare som tog sig ut på vågorna och en trålare som drog upp fisk som fördes till fiskmarknaden vid Oostendes hamn.

En grej som vi ville testa under vår vistelse i Oostende var att hyra en trampbil eller vad fordonet nu sedan egentligen ska kallas för. Under en timmes tid trampade det nygifta paret med sina två barn och brudgummens svärmor genom den härligt varma belgiska kuststaden som myllrade av turister och glada belgiska scouter. Vi trampade ut på vågbrytaren och konstaterade att ett sådant här fordon skulle vi ha hemma i Karis då nästan hela familjen i höst tar sig till samma skola! 

En av Belgiens kanske mest (ö)kända historiska personligheter var kung Leopold II (1835–1909) som regerade över landet 1865–1909. Hans staty finns vid den eleganta strandpromenaden i centrala Oostende och överlag är kung Leopold II en person som är synlig i den belgiska historiekulturen, främst för hans insatser för att skapa stora imponerande monumentala byggnader i landet, inte minst i Bryssel med många pampiga palats och parker som får staden att mäta sig med andra europeiska storstäder och dess monumentala byggnader och parkanläggningar. Leopold II bidrog också på ett kännbart sätt till att bygga ut och utveckla Oostende till en belgisk semesterort - därför har han hyllats med en imponerande staty i staden.

Men för många andra som är bekanta med den europeiska kolonialismens mörka historia personifierar Leopold II de fruktansvärda brott mot mänskligheten som européerna gjorde sig skyldiga till, inte minst under den tid då européerna koloniserade Afrika. Leopold II byggde upp en väldig personlig förmögenhet tack vare sin privata koloni det som idag utgör Kongo. Om de fruktansvärda brott som Leopolds privata affärsverksamhet utförde i Kongo har det skrivits flera böcker, bland annat den fiktiva romanen av Joseph Conrad "Mörkrets hjärta"  som utgavs redan 1902 och skildrar de redan i sin samtid mycket uppmärksammade terrorn som belgarna och Leopold II utförde mot kongoneserna. Bilder som etsat sig på mångas näthinna är de av kongoneser med avhuggna händer då de inte levererat tillräckligt med gummi åt sina belgiska herrar. Conrads bok och andra uppmärksammade rapporter från Leopolds Kongo skulle leda till en massiv internationell protest som tvingade den notoriske kungen att avstå från sitt privata företag och överlämna Kongo till den belgiska staten. Kongo blev sedermera självständigt tillsammans med många andra tidigare europeiska kolonier under 1960-talet och sedan dess pågår ett utdraget inbördeskrig med redan flera miljoner offer till följd av fortsatt västerländsk kolonial verksamhet i området, där företag söker utvinna de rika naturresurser som finns i centrala Afrika. Ska man läsa ett riktigt bra och lättillgängligt historiskt verk om den europeiska och belgiska kolonialismens historia med fokus på Kongo och särskilt Leopold II:s agerande, så rekommenderas Adam Hochschilds "Kung Leopolds vålnad".

 Stränderna vid Oostende var en skön och fin upplevelse som samtidigt gjorde oss medvetna om de kontraster och det motstridiga som olika platsers och särskilt Europas historia bär på.

Söndag kväll tog vi tåget tillbaka till Bryssel. Väl framme gjorde vi oss åter påminda av det kritiska flyktingläget i Europa då EU-ledarna samlats i staden för att mötas för att diskutera den utmaning som Europa står in för - trots att diskussionen handlar mera om europeisk inrikespolitik än hur man ska hjälpa människor på flykt undan nöd och misär utanför Europa. Då vi på hemvägen passerade den finländska ambassaden i Bryssel stannade en svart tjänstebil och ut steg vår statsminister Sipilä, som en spontan reaktion ropade Krista: "Hyvä Sipilä!", varpå statsministern vände sig glatt mot oss och svarade "Terve". Låt vara att ingen av oss är stora beundrare av statsministern men det är ju kul att kunna hälsa på våra egna statsmän då man befinner sig utomlands.