Så mycket i Berlin

 På torsdag var det dags att återigen stiga på tåget, som den här gången skulle ta oss österut till Tyskland via Köln till huvudstaden Berlin. Vi var nu på väg hemåt!

  Resan från Bryssel Midi till Berlin (inklusive tågbyte i Köln) avverkades på drygt sex och en halv timme. Åter var det tysk precision som rådde då tåget anlände på minuten till de olika mellanstationerna.

Vi åkte i första klass med på förhand reserverade sittplatser som kostade 11 euro för hela sällskapet. Men till skillnad från Storbritannien saknas det frikostiga bjudande av mat och dricka då man åker första klass i Tyskland. Priserna är rätt saftiga och matportionerna små och rätt så fantasilösa. Flickorna beställde bratwurstar (6 stycken per portion) och äggröra, istället fick de tre små men priset var det samma. Krista beställde ett slags couscoussallad och Matias en sallad som visade sig vara ett slags morotsrasp. För den här tyska gourmeten som Deutsche Bahn stod för, betalade vi 26 euro. Därför rekommenderar vi varmt att man försöker köpa med egen färdkost men det är ju naturligtvis inte alltid möjligt och under längre tågresor kan det ändå bli nödvändigt att uppsöka restaurangvagnen eller använda tågets restaurangservice. 

En sak som vi noterat är att det råder stor skillnad mellan länderna i beredskapen på exempelvis restauranger och caféer att använda bank- och kreditkort. I Belgien och Tyskland är kreditkort nästan helt uteslutande alltid kreditkort. Via vår bank har vi Visa Debit/Credit kort och använder gärna Debit framom Credit. I betalsituationer har det här ibland vållat vissa problem, särskilt på ställen där serveringspersonalen utan att fråga och framförallt överhuvudtaget känna till de två alternativen alltid undantagsvis, till vår förtret, tagit betalningen på Credit, det vill säga på kreditsidan, framom att betalningen debiterats direkt från bankkontot. Det tycker vi är märkligt, att personalen saknar denna insikt och vi tror inte att vi är de enda som gärna föredrar att välja betalsätt än att de som erbjuder sina tjänster väljer dem åt oss! Ibland har det till och med uppstått rentav komiska situationer, i synnerhet med det tredje betalsättet, att använda bankkortets så kallad närbetalning, då servitrisen på ett ställe utbrast: "do you have a magic card?!" ("har du ett magiskt kort?!") då vi använde kortterminalens närbetalningstjänst. Eller den tyske servitören på tåget som argt utbrast med stark tysk brytning på engelska: "I can not make thiz zebit card work!!" På hotellet i Berlin fick Krista lov att lugnt stiga in och vänligt instruera den upprörda hotellägarinnan hur man använder kortterminalen för att ta ut en betalning med Visa Debit. Därför rekommenderas det att man har kontanter med sig för att sköta betalningar, särskilt då det inte överallt finns beredskap att låta oss använda våra "magiska" "Aladdin-kort". 

 Berlins huvudtågstation är liksom de flesta andra storstäders mycket stor men lätt att orientera sig igenom trots stora människosamlingar. Det som varit en positiv överraskning är hur pass ordnade och städade platser de stora tågstationerna är. Några obehagliga upplevelser på tågstationerna har vi inte haft och vi var inför resan beredda på än den ena och än den andra mindre angenäma upplevelsen – särskilt på de stora stationerna. Främst är det väl någon slags oro inför att själv bli utsatt för rån, stöld eller i värsta fall våld på stationerna som bekymrat en då man reser med barn. Att se människor som lider av missbruk, psykisk ohälsa eller som tvingas tigga och som av den anledningen sticker ut i stora människoansamlingar är inget som för oss verkar avskräckande, snarare är det en inblick, om än ibland tragisk sådan, hur livet kan se ut på olika håll och det är inget som man kan eller bör blunda för. Vi tycker att det inte finns någon särskild anledning att försöka dölja detta för våra barn då vi är på resa. Det här med människors utsatthet är något som man inte direkt ser på flygplatser, som till skillnad från tågstationerna är betydligt mera sterila miljöer och inte lika dynamiska som tågstationerna. Men till skillnad från tågstationerna i Finland (och kanske på annat håll i norra Norden) märker man ganska snart att resa med tåg är inget märkvärdigt, utan ett smart sätt att ta sig snabbt fram från ett ställe till ett annat. Särskilt då tågtrafiken är väl utvecklad, biljetterna förmånligare och det finns en etablerad kultur kring tågresandet. Som det är på många ställen utanför Finland, märker man snart att tågstationerna besöks av människor utifrån alla samhällsskikt och bakgrund.

Vårt hotell i Berlin låg vid Potsdamer platz drygt 2,5 km från tågstationen. Promenaden dit gick förbi de stora nybyggen som präglar Berlins stadskärna och den första huvudattraktionen som vi såg var Bundestag det vill säga förbundsdagsbyggnaden med sin karaktäristiska glaskupol. 

 Promenaden fortsatte vidare genom det frodiga och nästan vildvuxna Tiergarten, den tidigare jaktmarken för furstar och kungar och sedermera stadspark för berlinare.

 Berlin är då en stad som antagligen mera än någon annan av Europas stor- och huvudstäder präglats så starkt och på ett så tydligt sätt av 1900-talets dramatiska historia. Under 1900-talet hann Berlin genomgå många mycket omfattande och tragiska metamorfoser: kejsartidens stolthet avbröts med det tyska nederlaget i första världskriget som följdes av den oroliga Weimar-eran och som i sin tur banade väg för Hitlers makttillträde och det nazistiska Tredje rikets uppgång och fall. Efter andra världskriget delades staden mellan de två rivaliserande blocken under kalla kriget. Väst-Berlin blev en västlig enklav i det kommunistiska Öst-Tyskland och berlinarna skulle skiljas åren 1961–1989 av den mur som symboliserade inte bara Tysklands utan hela Europas delning mellan de två rivaliserande supermaktblocken USA och Sovjet.

 Det så kallade Förintelsemonumentet i centrala Berlin, nära intill Brandenburger Tor, med dess 2711 betongpelare i olika storlek, är en gripande plats som får en att stanna upp och tänka till. Platsen som är 19 000 kvm stor väcker barnens nyfikenhet och leksinne, men för de vuxna, medvetna om nazisternas förintelse av drygt 6 500 000 judar, är platsen dyster samtidigt som den är häpnadsväckande och välbesökt av turister. Nära intill, i Tiergarten, finns ett motsvarande monument över de homosexuella som föll offer för den nazistiska förintelsen, ett monument som är mycket mindre och som man närmast obemärkt passerar om man inte känner till var den ligger.

 Vädret i Berlin var mycket varmt, med närmare 30 grader i skuggan. Vårt hotell låg nära Brandenburger Tor, det vill säga det absolut centrala Berlin så läget var mer eller mindre utmärkt. Men vi hade redan innan vi kom till hotellet några farhågor kring  hotellets standard och läst (efter att vi bokat hotellet) oroväckande kommentarer kring hotellets kvalitet och service av gäster som besökt hotellet. Visst stämde många av kommentarerna som att receptionisten var en inte helt tjänstvillig och rätt butter äldre dam som endast talade tyska. Hotellet i sig var städat och snyggt men rätt enkelt i sin utstyrsel och inredning, en nostalgitripp från det sköna 80-talet. Rummet var ett så kallat familjerum, mycket stort och rymligt med minst 4 meter till taket och vackra gipsutsmyckningar i taket som skvallrade om att rummet en gång tillhört en pampig stadsvåning från tidigt 1900-tal. Nu lystes rummets takdekorationer upp av lysrören i taket. Men med tanke på det låga priset och det utmärkta läget dög hotellet alldeles utmärkt för oss även om nattsömnen (för föräldrarna) blev begränsad på grund av den livligt trafikerade gatan utanför hotellet.

Morgonmålet avnjöts i hotellets lilla frukostrum (där också receptionen fanns). Frukosten innehöll nog det mesta som kan tänkas behövas: kaffe, blandsaft, vita semlor, söt yoghurt i burkar framlagda på serveringsbordet, lite pålägg och härlig fruktsallad uthälld från konservburken.

 Efter att ha avnjutit den rätt färggranna asketiska tyska frukosten och checkat ut från hotellet som glömt att kalla kriget tog slut för snart 30 år sedan begav vi oss iväg till fots för att upptäcka Berlin. Våra resväskor hade vi lämnat på förvaring på tågstationen vid ankomsten från Bryssel och packat endast det mest nödvändiga och våra värdesaker (såsom elektronik, biljetter och passen) med i en väska som pappa Matias hurtigt bar omkring i det 30 grader varma Berlin.

Det vi upptäckte i Berlin och även i de andra europeiska storstäder vi besökt var att man satsat på utvecklandet av olika slag av biotoper invid flervåningshus i stadskärnans bostadskvarter. Exempelvis innebär det här att man skapat grönområden invid betong- och elementhusen, där gräset får växa fritt och det uppstår intressanta kontraster mellan en fri natur och rå betongbrutalism. Det tycker vi att avsevärt piffar upp sterila och trista betongbyggnationer, samtidigt som det ger en inblick i det arkitektoniska tänkandet och planeringen av stadsmiljöer med syfte att främja människans trivsel i urbana miljöer genom att ge naturnära upplevelser i boendet. Särskilt i storstäder och tättbefolkade områden, där det saknas stora skogs- och grönområden och mer eller mindre vildvuxen natur sådana som vi är vana vid i Norden, är detta något som berättar om intressanta lösningar i att skapa gröna(re) livsmiljöer i urbana storstäder.

 Berlin är som sagt en stad där närhistorien är mycket framträdande och allra tydligast märker man detta i den byggda miljön. Förutom pampiga byggnader som bevarats och restaurerats, har många av de äldre byggnaderna (byggda före andra världskriget), som klarade andra världskrigets bombardemang och striderna vid krigets slutskede, skotthål i väggarna. Det kan te sig rätt makabert i jämförelse med kontinentens andra huvudstäder exempelvis Bryssel och Paris och gör att Berlin är på det sättet ett undantag där de monumentala byggnaderna bär på tydliga spår från det förhoppningsvis sista europeiska storkriget.

 Vi gick förbi "Topographie des Terrors" ("Terrorns topografi"), ett museum som dokumenterar nazisternas brott mot mänskligheten. På tomten utanför bekantade vi oss med de källarceller man grävt fram från det tidigare i kriget förstörda Gestapo- och SS-högkvarteret. Det här var en plats där nazisterna höll sina politiska motståndare, kommunister och socialdemokrater, och sedermera "oönskade folkelement" i Nazityskland, såsom judar, romer, homosexuella med flera, fängslade, där de genomgick tortyr och avrättning. Vid cellerna finns en fotografi- och posterutställning som berättar om nazismens väg till makten och särskilt hur Hitler med hjälp av politisk terror tog makten i Tyskland i början av 1930-talet. De vitkaklade cellerna ger ett ohyggligt intryck och en autentisk känsla av den nazistiska totalitära regimens terror som sedan blev så ödesdiger för Europa och världen. 

 Invid "terrorns topografi" finns delar av Berlinmuren bevarad och ett av Berlins mest besökta platser, den tidigare amerikanska gränsposten mellan Öst- och Västberlin, "Checkpoint Charlie". Kvarteren kring CC är rätt "amerikanska" och bland turister kryssar gamla östtyska trabanter som erbjuder turister på nostalgiska eller för de flesta exotiska turer i centrala Berlin.

Härifrån gick vi vidare till huvudgatan Unter den Linden och över Spree-floden till det som tidigare var Öst-Berlins centrum, Alexandersplatz. Här finns det kända TV-tornet som DDR uppförde och som är ett av Berlins mest kända landmärken som dominerar stadsbilden. Kring Alexanderplatz får man den där "öststatskänslan" av de flervåningshus i betong som byggdes efter andra världskriget. Från Alexandersplatz går också Öst-Berlins tidigare stolta huvudgata, den tidigare Stalin Allee som nuförtiden döpts om till det mindre kontroversiella Karl Marx Allee. Från Alexandersplatz tog vi U-bahn upp till den sympatiska stadsdelen Prenzlauer Berg, som tidigare låg på östsidan och är idag en av stadens mest intressanta stadsdelar. Invid stadsdelen finns Mauerpark där det på söndagar ordnas en mycket välbesökt och spännande loppmarknad som lockar dit såväl berlinare och turister. Tyvärr var det en fredag då vi besökte Berlin och förutom att vi missade loppmarknaden gick vi också miste om den världskända Prideparaden som ordnades följande dag i staden.

Prenzlauer Berg är en stadsdel som tidigare befann sig på östsidan och som inte förstördes av krigets bombningar eller rivningar under efterkrigstiden och som nuförtiden bebos av trendmedvetna hipsters och människor med så kallad alternativ livsstil. Det syns även i restaurangutbudet och butikerna i stadsdelen. Några för storstäder klassiska restaurangkedjor som McDonalds, KFC, Subway m.fl. finns inte i den här delen av staden. Här kör man på restauranger med när- och ekologisk mat och mat från Mellersta Östern, Turkiet och Bortre Asien. Vi fick tips av vänner som bor i Berlin var det lönade sig att äta och vid Kastanien Allee hittade vi en riktigt trevlig asiatisk restaurang med rätt billig och förmodligen den bästa måltid som vi ätit under hela vår resa. Det blev inte några Currywursts under den här dagen!

 Efter lunchpausen tog vi oss vidare genom stadsdelen för att stanna vid några av de trevliga små parker där familjer samlats vid de vattenstrålar som sprutas ut för att barn (och också vuxna) kunde svalka av sig i sommarhettan. Särskilt småbarnen var förtjusta och det var en fröjd att följa med då barnen (också våra) kunde svalka av sig och leka i parkens vattenanläggningar.

Sakta men säkert tog vi oss till fots de några kilometrarna till tågstationen för att stiga på nattåget mot Malmö. På nattåget hade vi bokat en egen sovkupé där upp till sex personer kunde övernatta. Vi hade kupén för oss själva och behövde inte dela med två andra främmande medpassagerare och visst var det roligt att också under vår tågresa pröva på den här upplevelsen, att till ljudet av tågets lugna rytmiska dunkande somna in och vakna på en helt ny plats under resan. Det här gällde alltså barnen medan vi vuxna åter kunde räkna med en natt med färre sovtimmar. Tåget äntrade färjan i Sassnitz på den tyska ön Rugen varifrån färjan sedan förde tåget och de sovande passagerarna över till Trelleborg i Syd-Sverige. På morgonen väcktes vi av den svenska tullen som undersökte tåget, detta som en del av Sveriges försök att visa upp en restriktivare invandringspolitik vid sitt lands gränser som då även drabbar vanliga turister och väcker frågan kring hur det egentligen står till med den ofta omtalade fria rörligheten i Europa och Norden. Efter gränskontrollen körde tåget sakta vidare till Malmö dit vi anlände tidigt på lördag morgon.

Bryssel i Europas hjärta

Vi spenderade två lite längre etapper i Bryssel som inte är bara Flanderns och Belgiens utan också nuförtiden Europas eller rättare sagt EU:s huvudstad. Vi har haft privilegiet att få bo hos mormor som för närvarande arbetar för EU-kommissionen i Bryssel. Det här har naturligtvis underlättat vår Interrail resa då vi haft en fast punkt i hjärtat av Europa då Bryssel är också logistiskt sett ett naturligt centrum i Västeuropa. I mormors bostad, nära intill EU-kommissionens huvudbyggnad i det så kallade  Europa-kvarteret, har vi kunnat vila upp oss mellan tågresorna och tvätta våra kläder. 

Men förutom att Bryssel blivit en viloplats för oss har vi också upptäckt en del av staden, som bjuder på rätt mycket trots att staden kanske inte räknas som det givna resmålet bland Europas storstäder. 

 Egentligen är det rätt svårt att fånga upp Bryssels "verkliga" identitet. Stadens kosmopolitiska prägel har fått en del entusiaster kalla Bryssel för "Europas New York". Visst ger staden en mycket internationell känsla då den är ett slags mikrokosmos av EU med de trettiotal olika europeiska nationaliteter som alla representerar respektive EU-land i Bryssel plus att också NATO-högkvarteret är förlagt i staden. Samtidigt är Bryssel rätt franskt medan Belgien är liksom Finland tvåspråkigt, vilket för Bryssels del innebär att också det flamländska (holländska) framträder i gatubilden med bland annat tvåspråkiga gatuskyltar. Någon kan mena att Belgiens två ibland rivaliserande nationaliteter å sin sida är ett störande moment för den kosmopolitiska prägel en del vill ge åt staden. En tredje aspekt är Belgiens koloniala förflutna som berördes i vårt senaste blogg-inlägg: de kongonesiska ättlingarna från Belgiens forna kolonier i Väst- och Centralafrika är mycket starkt närvarande i Bryssels stadsdelar. Även de muslimska och nordafrikanska immigranterna är en synlig minoritet i Bryssel.

Men Bryssel är trots allt ingen storstad i jämförelse med Paris, Berlin eller London. Samtidigt som Bryssel har pampiga stora palats och fina parker som ger känslan av en europeisk metropol samt dess mångkulturella och internationella prägel, blir intrycket då man rör sig både till fots eller med kollektivtrafik i staden, att man avverkar stadens centrala delar på en ganska kort tid. Under en promenad från det stora torget i centrum (Grand Placé eller Grand Markt) till Europakvarteren hinner man uppleva de olika skikt som utgör Bryssel. Till exempel några kvarter i riktning söderut från den världskända Maneken Pis (den lilla statyn av den pissande pojken) i riktning mot Bryssels södra tågstation förändras stadsbilden mycket snabbt från turistkvarter till invandrartäta kvarter med en påfallande stor muslimsk befolkning. Också den byggda miljön kan visa på snabba och dramatiska förändringar på en liten yta: från typiska 1800-tals bostadshus byggda i parisisk Art Nouveau-stil till funktionalistiska flervånings elementhus och kontorsbyggnader. Kontrasterna är rätt stora och intressanta i Bryssel och som talar sitt tydliga språk om stadens snabba förändringsprocess från en storliten europeisk borgerlig 1800-tals huvudstad då man ville visa upp kolonial makt och nationell stolthet, till ett säte för den europeiska integrationen och en modern kosmopolitisk storstad med en mångkulturell befolkning.

I Belgien och Bryssel vill man liksom på annat håll i världen marknadsföra sitt land med egna specialiteter och för belgarnas del är det choklad, serier (och då naturligtvis världens kanske mest kända belgare och brysselbo Tintin och fantasifigurerna Smurfarna), pommes frites (med musslor) och våfflor. Ja och så öl förstås.

Några museer hann vi också besöka och vi gillade särskilt Naturhistoriska museet med dess fantastiska utställningar av dinosaurieskelett som bland annat hittats i en belgisk kolgruva på mer än 300 meters djup (se bilden nedan). I museet fanns också en specialutställning om apor och utställningen om den mänskliga evolutionen, där bland annat skelettet av "Lucy", en av de tidiga människoaporna, fanns framme. Imponerande!

Vi besökte också Europeiska historiens hus invid Europaparlamentet. Det museet visade sig också vara riktigt intressant och hade en mycket bra utställning om Europas historia. Det var gratis inträde till museet och man har satsat på multimedial guidning av museets utställningar som inleddes med idén och ursprunget till Europa till att beröra i huvudsak Europas moderna historia från upplysningstiden fram till vår tid. Historikern i familjen var först skeptisk till hur EU försöker skapa en egen historisk identitet genom att hylla Europa som en framgångssaga, men den här inställningen utbyttes mot ett konstaterande att museet hade faktiskt lyckats rätt bra på ett balanserat och mycket pedagogiskt sätt skapa en reflekterande inblick över den den europeiska idéns och samhällets historia utan att falla för banal eurocentrism. Visst kan man diskutera om museet helt lyckades infria löftet att inte lägga enbart ett eller några länders historia i fokus för den europeiska historien som man ville återberätta, för i historikerns tycke hade utställningen nog en rätt stark betoning på det kontinentala fransk-tyska i motvikt till det (sovjet)ryska och att "periferin" Norden hamnade rätt utanför den här berättelsen om Europa. Men museet är definitivt värt ett besök för den som besöker Bryssel och det lite återhållsamma och balanserade i den berättelse som förmedlas i utställningen kan förstås utifrån en mera försiktigare och självkritisk hållning som idag råder i den Europeiska Unionens integrationssträvande. En positiv sak är att museet erbjuder det som är inne i de flesta nutida museer, med att erbjuda besökaren möjligheter till reflektion och dialog, samt aktiviteter i synnerhet för barn och ungdomar.  

 

En annan sak som vi tyckte om var parkerna och den sköna stämning som rådde i dessa. Ibland väckte människors hurtighet dåligt samvete hos oss (som "bara" lyckats promenera drygt 10 km dagligen) samtidigt som det var en glädje att se folk på gång och att samtidigt som människor var ute och motionerade, tränade eller spelade något spel tillsammans, fanns det de som var ute i parken för att umgås på en mängd olika sätt. Också vi tog del av den här parkkulturen genom att motionera, binda små blomsterkransar, "hjula", springa eller bara ligga i gräset och njuta av storstadens gröna oaser.

På torsdag morgon, samma dag som EU:s ledare samlas i Bryssel för ett nytt toppmöte, bär resan av vidare och denna gång österut till Tyskland och en till europeisk huvudstad på vår Interrail-resa.